konstant: ambitionens krock med verkligheten. jag hade det i mig. omkring mig en vurmande folksamling. det stormade framåt. blåste i samma styrka som gudrun. och alla målade bilder av det som skulle komma; det jag skulle bli. och jag blev det, gång på gång. jag visste inte bättre. ingen annan heller.

vägen ner blev naturligtvis mycket längre.

Fuck you and all we have been through.

Säger stopp sluta nej. Och det är heartbreak på alla nivåer. Att verkligen veta, hur det än skaver, att man är färdig. Slut.

Vill frysa försommaren. Stå still och förbli. Aldrig mer mörker, aldrig mer grått, aldrig mer något annat än det här.

Går rakt in i maria på söder. Blir arg. Varför blev jag någon som inte vet när maria är i stan. Minns. Vill ha. Your eyes forever glued to mine. Värmdövägen och möllevångstorget. Men jag håller käften. If it be your will osv.

so I choke on sun and the days blur into one.

kan aldrig riktig förstå hur vi kan flyga till månen och bygga skyskrapor när vi inte kan bota eller knappt ens lindra något så banalt som IBS. jag blir arg. vilket är lönlöst men ändå, det är den mest rationella reaktionen från en med kroniskt irrationella känslor. jag skulle kunna skriva en bok om hur det är att så gott som dagligen ha jävligt ont i magen. sannolikheten att jag skriver en bok om IBS och magsmärtor är nog tyvärr lika sannolikt som att jag inte alltid kommer ha ont, dvs ungefär helt och hållet osannolikt.

.

jag skriver inte vad som hände med mannen utan hem för att det finns så många sanningar men ingen som stämmer. mer än att ITS A FUCKING SHAME. och jag nöjer mig så, inga fler ord för ord räcker inte till och det kanske är just det som hände.

jag är bakfull, dricker saft och vill så mycket mer. fortfarande bitter över att jag blev så packad att jag spydde upp finbensot innan det hann verka. pundigt perhaps, bitter ändå.

how they love you so cold och and so vicious.

lyssnar på josephine med tori amos och tänker på min så underbart fina eftermiddag på en minimal gräsplätt vid slussen. hur underbart det är att se henne verkligen vara med där med mig. vara i stunden; vi båda. att låta henne skrapa på min yta och sköld. så svårt och ändå så självklart.

vill sluta väga och mäta. vill sluta med en jävla massa saker men det fungerar ju inte riktigt så; viljan är komplex. eller kanske inte svårare än något annat uppenbart svartvitt.

att värmen hunnit föra med sig så mycket skit. så mycket människor, hysteriska barn och lösa hundar. bäst trivs både jag och fjanten när vi får vara ifred från sådant, ifred från allt förutom just vi två, vänner och naturen. och så mina neuroser, hönsmammerier. mina ”tänk om”-tankar; hon kanske trampar på en huggorm, hon kanske blir getingstucken på tungan eller det mest troliga; att hon gör det hon är bäst på; är ett klantarsel (om än ett bedårande sådant) och gör sig själv illa ute i naturen. att bära en skadad 60-kilos hund; omöjligt. lugna ner sig och ta det som det kommer; hell no.

- how do you deal with it?                                       – I just put the treadmill on ten and run through the tears.

kvällarna är sådana monster. huvudvärken och den väldigt sammansatta känslan av att det alltid kommer kännas just såhär. dagarna är längre och kanske är det just det som jag inte mäktar med. att vara vaken; så onödigt. men vaken är jag, mer än någonsin. jag gör och gör och gör. infinner mig där jag ska infinna mig och mer därtill; finns överallt. ganska plötsligt, som med allt. gradvis och sedan uppenbart. hugger efter bitar av liv och glömmer konsekvenserna.